Det finns en mängd olika tekniker och sätt att skapa sin keramik, olika leror att använda, olika sätt att dekorera och glasera och inte minst på vilket sätt keramiken bränns.
Det vanligaste är att keramik bränns i elugn där temperatur och resultat oftast är relativt förutsägbart. Nedan följer en beskrivning på ett par sätt att använda ved och eldens energi för att bränna keramik. Alla sätt har sin tjusning.
Raku
Raku är en levande bränningsteknik där eld, luft och naturens krafter blir medskapare och där resultatet är mer oförutsägbart än när man bränner i elugn. Metoden har sina rötter i 1500-talets Japan. Hos oss idag används raku inom framför allt konst och skulpturer, inte till bruksföremål.
Föremålen formas för hand i lera, torkas och bränns en första gång innan de kan glaseras och bränns i raku. Vid bränningen hettas de upp snabbt i en rakuugn till cirka 900–1000 grader. Medan de fortfarande är glödande lyfts de ut ur ugnen och placeras i kärl med organiskt material som tex sågspån eller halm. När materialet antänds kvävs elden med mer brännbart och ett lock vilket skapar rökutveckling och underskott på syre. Det påverkar glasyrens färger och ger de karakteristiska krackeleringarna eller skimrande metalliska färger.
Varje föremål blir unikt – ingen bränning är den andra lik. Raku handlar inte om perfektion, utan om närvaro och samspel med elden. Det är en process fylld av spänning, förundran och respekt för det oväntade. Resultatet bär alltid spår av processen – en berättelse om lera, eld och rök.
Vedbränning
Att bränna keramik i vedeldad ugn är, liksom raku, ett möte mellan naturens element och människans hand. Föremålen formas för hand i lera, torkas och bränns en första gång. Därefter kan de glaseras eller lämnas oglaserade och sätts sedan i kammaren i vedugnen. Därefter startar arbetet med att elda ugnen tills temperaturen når 1300 grader.
Processen kräver tid , närvaro och uppmärksamhet. Temperaturen, lågornas rörelse och aska från elden skapar skiftningar och variationer som många gånger inte går att upprepa. Varje bränning är ett nytt äventyr, och varje skål, vas eller fat bär på sin egen berättelse om elden och leran.
Jag fascineras alltid av hur det oförutsägbara i elden blir en del av skapandet.
Saggar
En saggarbränning är ytterligare en oförutsägbar bränningsteknik. Här får keramiken får sina färger och mönster från naturmaterial istället för glasyrer. Föremålen placeras i en behållare — en så kallas saggar— tillsammans med olika organiska och kemiska material som löv, sågspån, tång, koppartråd, salt eller kaffe men även oxider och karbonater.
När allt hettas upp börjar materialen runt föremålet att brinna, förkolna eller reagera kemiskt. Röken, askan och metallerna lämnar spår direkt på lerans yta: mjuka dimslöjor, flammande stråk, prickar, metalliska toner och ibland nästan landskapsliknande mönster. Resultatet går i princip aldrig att styra eller upprepa — varje objekt blir ett slags engångskonstverk.
